"To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all."

Hösten har kommit. oj, så spännande då. Men faktiskt så är det. Denna hösten kommer att vara någonting nytt. Jag känner det i magen. Jag hänger bara med. Ibland blir jag utmanad, men ... det är vad som gör livet.
Den här perioden har jag fjorton timmar rella i veckan. Underbart. Min lärare är en sån inspirerare och så,  ja annars har jag saker att glädja mig över.
Men en sak. Snart far abina och dom kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Jag gläds inte.

Jag måste berätta om igår morse. Jag cyklade till busshållplatsen och det var så idylliskt. Där for jag sakta som en gammal tant genom stenmurarna. Solen bländade mig medans jag hörde på Nordmans Fri. Jag kände mig som om jag var med i en reklam för pensionssparande.