"To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all."

Denna vecka har vi alltså till stor del befunnit oss i skogen. Det vi fick ta med oss var kläderna vi hade på kroppen, kniv, liggunderlag, kåsa, vattenflaska och lite varma kläder. Vatten fick vi hitta själva och koka eller rena med en vattenrenare vi tillverkat. Vi levde till största delen på lingon men även en del kråkbär och tranbär. Vi tog även islandslav som kokas i lut innan den äts, samt en del andra grejer som man gick och kring och tuggade på bara för att tro att man åt något. Jag ljuger om jag säger att det var en rolig tur. Men den var väldigt intressant och lärorik. Kul att se hur man själv reagerar i en sådan situation. På nätterna sov vi i vindskydd som vi byggt och elden gav oss värme. På grund av det extremt låga energiintaget varje dag så blev man helt mosig och trög i huvudet. Saker som normalt skulle ha tagit en timme att utföra tog kanske fyra istället. Fokuseringsnivån var låg. Man var tvungen att ge sig själv kommandon och enkla saker att göra, annars satt man bara och stirrade i tomma luften. Jag hade dock turen att inte drabbas av något illamående, huvudvärk eller muskeldarrningar som en del andra gjorde. Hur som helst var det en väldigt värdefull upplevelse som gav en liten uppfattning om hur det är att vara vilse och behöva överleva både fysiskt och mentalt. 

Jag brukar vanligtvis vara rätt tacksam över mitt liv, men ibland har jag stunder då tacksamheten bara spiller över mig. Då hjärtat flödar över. Du känner att det är det här du älskar att göra och du får göra exakt det. Hur många människor får göra det? Jag tror det skulle vara nyttigt för den "lyckligare lottade" delen av världen att reflektera över tacksamhet. För jag är inte så säker på att vi är de mer lyckligt lottade.

 

 

Nu under mitt höstlov sover jag minst tio timmar varje natt. Jag antar att jag har en del sömn att ta igen, men jag är vanligtvis också oerhört seg att ta mig upp ur sängen. I Kronoby så får vi gå ner till matsalen och äta frukost från halv nio. Vår "lektion" börjar nio. Jag förstår nästan inte alls logiken i att då stiga upp sju, halv åtta tiden, okej nån gång kanske men inte alla dagar. Själv stiger jag oftast upp från 8.15 - 8.30. Nu är det ju inte så att jag tycker morgonpigga varelser är mindre värda, tvärtom, jag beundrar verkligen dessa typer som har självdisciplinen. Sedan hör det ju till saken att jag kan vara supersnabb på att göra mig klar. Om jag måste duscha kan jag göra det på två minuter, sen är det ju bara att dra på kläder, sätta upp håret och dra. Typ. Sminka mig gör jag ytterst sällan och när jag väl gör är det ingen långdragen process.

 

Visst har jag oändliga gånger tänkt hur skönt det skulle vara att stiga upp i god tid, ta en lång frukost, höra på lite feelismusik och njuta av den nya dagen. De gånger detta har lyckats har det väl varit helt trevligt, men ändå inte riktigt värt det. Dels för att jag inte riktigt anser att frukost är så gott, jo, det kan vara det, men då talar vi om lyxfrukost som man får när man bor på hotell och jag bor sällan på hotell och dels för att om jag får tjugo minuter över på morgonen innan jag ska iväg så tänker jag bara att dessa tjugo minuter hade jag kunnat spendera under mitt varma täcke istället.

 

Det som jag däremot gillar är att vara uppe länge om kvällarna. Då känner jag mig oftast mest inspirerad och filosofisk. Sena kvällar i soffan med en trevlig diskussionspartner och eventuellt något gott att tugga på gillar jag skarpt.

 

Vad vill jag förmedla till er genom detta inlägg? Svar: Vet ej men det var överraskande underhållande att skriva. Plus att jag gjorde misstaget att dricka en hel kaffekopp klockan åtta ikväll. Bad ass.

Och så kom höstlovet som låg långt, långt borta. Två hela veckor är jag ledig och just nu känns det oändligt långt. Sju veckor tillsammans med en grupp människor lämnar ett tomrum efter sig när de inte längre finns runt omkring en. Efter att ha vant sig vid ett ganska intensivt schema är det lätt att känna sig rastlös. Samtidigt känns det som att jag borde hinna med tusen saker och fixa några hundra andra grejer. En känsla som jag avskyr kanske mest av alla känslor. Så det hela slutar med att jag inte gör något vettigt. Ska ta itu med mig själv imorgon.